Bevingad utställning i rotundan

Insidan Artikeln publicerades
Alve Lundin från Baskemölla är ordförande i Svensk Duvavelsförenings lokalavdelning i Ystad och på Österlen. Här håller han upp en av sina Limericktumlare, en helt ny ras i utställningssammanhang i Sverige.
Foto:Johan Bentzel
Alve Lundin från Baskemölla är ordförande i Svensk Duvavelsförenings lokalavdelning i Ystad och på Österlen. Här håller han upp en av sina Limericktumlare, en helt ny ras i utställningssammanhang i Sverige.

När Sveriges största duvutställning fyller Intim i Tomelilla Folkets park är 30 odlare på plats för att få totalt 450 rasduvor synade av noggranna domare. Skåne har blivit ett centrum för den svenska duvodlingen, som också har visat sig ha potential som integrationssatsning.

Det är lördag förmiddag. I träden utanför Intim i Tomelilla Folkets park sitter ett par ”tasar” och kuttrar. De kallas så i duvodlarkretsar, dessa brokiga blandrasduvor som struttar omkring i parker och på torg.

De 450 artfränder som fyller rotundan har betydligt finare stamtavlor. De tillhör ett 40-tal tydligt definierade raser, som alla har sina kriterier att leva upp till.

Duvutställningen, som är Sveriges största, är ett årligen återkommande arrangemang, men i Tomelilla har den inte hållits sedan 1951.

– Vi försöker lägga utställningen på olika ställen i landet. Men de senaste åren har engagemanget varit störst i Skåne. Därför har vi ofta lagt den här nere för att göra den så tillgänglig som möjligt för de flesta, säger Svensk Duvavelsförenings ordförande Mattias Stafström, som själv bor i Önnarp på Söderslätt.

Domarna, fem från Tyskland och en från Danmark, vandrar långsamt runt i lokalen och står länge vid varje bur. De är klädda i vita rockar och ser nästan ut som läkare eller forskare på ett laboratorium. Deras uppdrag är att poängsätta och kvalitetssortera varje fågel enligt europeisk rasduvestandard.

Sven Schweder synar noggrant de många krävduvorna, som framför allt kännetecknas av sin förmåga att blåsa upp bröstet. Han har själv odlat krävduvor sedan han var 14 år och är väl insatt i deras egenskaper. Helhetsintrycket är viktigt.

– Det måste finnas en harmoni i det hela. En vinnare är en duva som har utstrålning och som alltid visar upp sig från sin bästa sida, säger han.

Högsta poäng är 97. Då har duvan alla de drag som standarden anger. Däri ligger också utmaningen för duvodlarna, betonar Alve Lundin, duvodlare från Baskemölla och ordförande för Svensk Duvavelsförenings lokalavdelning i Ystad och på Österlen.

Hans intresse väcktes för tio år sedan. Då hade han redan många års erfarenhet av både växtförädling och djuravel.

Han visar stolt upp sina Limericktumlare, en ras som han började odla för två år sedan och som inte har ställts ut i Sverige förut. En av dem ståtar med betyget 96.

– Det är roligt att ha en standardbild och att sedan försöka uppnå den, säger Alve Lundin.

Vandringspriser och premier står på spel, men frågan är om inte äran väger tyngst. Alla duvor som har fått minst 95 poäng har chans att få ett certifikat. En duva som har fått certifikat vid tre tillfällen blir en champion.

– Det är en stor merit för odlaren. säger Mattias Stafström.

Svensk Duvavelsförening startade 1904. Därefter tog duvodlingen fart på allvar. För hundra år sedan var duvorna inte lika extrema som i dag. Med åren har raserna fått allt tydligare särdrag.

Ett exempel är Svensk Kråsduva, som faktiskt härstammar från Ystad och Österlen, där den fanns friflygande på många gårdar redan på 1800-talet. Sin rasstandard fick den däremot inte förrän på 1950-talet.

Duvodlingen i Sverige har långt kvar innan den blir lika stor som i Danmark och Tyskland. Men ett uppsving kan skönjas vid horisonten, inte minst i Skåne. Det beror framför allt på invandringen, berättar Alve Lundin.

– Många av dem som kommer hit är väldigt intresserade av djur och avel och vi har alltid välkomnat dem, säger Alve Lundin, som menar att det nästan har blivit lite av ett integrationsprojekt.

Han konstaterar att duvodlingen ofta behandlas lite styvmoderligt av myndigheter och politiker, men att det nu verkligen finns en anledning för dem att visa mer intresse för verksamheten. Föreningskamraten Björn Andersson håller med:

– De här invandrargrabbarna ska vi lägga lite krut på. Deras intresse är genuint. De kommer på utställningarna och ringer oss och ställer frågor. Vi måste försöka få med dem på något vis.