Bob G Lind utvidgar sin forskning om Ales stenar

Kåseberga Artikeln publicerades
Efter flera publiceringar i internationellt ansedda tidskrifter har arkeoastronomen Bob G Lind fått ett allt bredare stöd för sin forskning om att Ales stenar har rests efter astronomiska riktlinjer. Riksantikvarieämbetet och delar av det svenska forskarsamhället negligerar fortfarande hans tolkningar.
Efter flera publiceringar i internationellt ansedda tidskrifter har arkeoastronomen Bob G Lind fått ett allt bredare stöd för sin forskning om att Ales stenar har rests efter astronomiska riktlinjer. Riksantikvarieämbetet och delar av det svenska forskarsamhället negligerar fortfarande hans tolkningar.

Arkeoastronomen Bob G Lind har ägnat 25 år att studera Ales stenar och anläggningens orientering i förhållande till solens upp- och nedgångar. Hans uppfattning, att Ales stenar är en kombinerad solkalender och solur från bronsåldern, har mötts med tystnad från Riksantikvarieämbetet, men intresset från internationellt håll har aldrig varit större.

Den 23 september i år inträffade årets höstdagjämning, då natt och dag är lika långa i hela världen, och som vanligt fanns Bob G Lind på plats vid Ales stenar för att betrakta solens relation till monumentet.

Det var även en busslast turister från Frankrike och ett stort gäng tyskar och danskar. Till och med tre tjänstemän från ryska ambassaden i Stockholm hade tagit sig till Kåsebergaåsen för att från observationsplatsen i mitten av anläggningen se solen gå upp i öster över sten 12 räknat från stävstenen och ner i väster över sten 12 räknat från akterstenen.

– Det var en fantastisk soluppgång vi fick vara med om och folk var helt lyriska. Jag hade med mig min nya bok och sålde 482 exemplar den dagen, säger Bob G Lind.

Intresset för Ales stenar växer för varje år och i senaste mätningen uppskattades att fornminnet besöks av runt 850 000 personer varje år. Bob G Lind menar att Ales stenar är en sann världsattraktion i klass med Stonehenge, Cheopspyramiden, Parthenontemplet och inkastaden Machu Picchu, men att Riksantikvarieämbetet och Ystads kommun sjabblat bort sevärdheten genom att förminska dess betydelse.

I den nysläppta och rikt illustrerade boken redogör Lind för sin forskning om Ales stenar och dess funktion som en kombinerad solkalender och solur från bronsåldern.
I den nysläppta och rikt illustrerade boken redogör Lind för sin forskning om Ales stenar och dess funktion som en kombinerad solkalender och solur från bronsåldern.

– Man hade kunnat marknadsföra Ales stenar som Nordens Stonehenge. Det är vad jag har gjort och det är därför besökarantalet växer hela tiden. Folk mejlar mig från hela världen och vill veta mer om hur Ales stenar är konstruerad. Inte minst efter mina och Nils-Axel Mörners vetenskapliga artiklar som nyligen publicerats i Archaeological Discovery och International Journal of Astronomy and Astrophysics.

Efter publiceringarna har Bob G Lind bland annat blivit kontaktad av professor Jeremy Taylor vid University of Cambridge, som är intresserad av att översätta delar av Linds nya bok.

Även nästa sommar avser Bob G Lind vara på plats vid monumentet och guida nyfikna besökare.
Även nästa sommar avser Bob G Lind vara på plats vid monumentet och guida nyfikna besökare.

Det är ett efterlängtat genombrott för Bob G Lind som på hemmaplan, med undantag från några få forskare, bland andra Göran Henriksson, vid institutionen för fysik och astronomi på Uppsala universitet och Nils-Axel Mörner, tidigare föreståndare för institutionen för paleofysik och geodynamik vid Stockholms universitet, inte fått större gehör för sin forskning.

– Det är faktiskt inte klokt att man från svenskt håll inte erkänner mitt arbete, när jag får så mycket stöd internationellt, säger Bob G Lind.

Han har heller aldrig fått något erkännande från Riksantikvarieämbetet. Tvärtom har myndigheten infört begränsningar i hans möjlighet att få sätta upp informationstavlor och guida besökarna på Ales stenar, något som har provocerat Lind och triggat honom att fortsätta sitt arbete.

– Det är klart att jag har motiverats av att de hela tiden har motarbetat mig. Man får inte göra som jag har gjort. Komma in från sidan och berätta hur det ligger till. Riksantikvarieämbetet menar att arkeologerna har forskningsföreträde för att förklara Ales stenars funktion. Problemet är att arkeologerna kan inget om astronomi och det är vad Ales stenar handlar om. Myndigheterna har stirrat sig blinda på föråldrade arkeologiska slutsatser och tappat alla de klassiska begreppen om hur viktig solen har varit för alla kulturer i alla tider, säger Lind.

Under många år har han försökt förmå Riksantikvarieämbetet att få med Ales stenar på Unescos världsarvslista, men utan framgång.
Under många år har han försökt förmå Riksantikvarieämbetet att få med Ales stenar på Unescos världsarvslista, men utan framgång.

Han berättar att han avser fortsätta med sina guidade turer vid Ales stenar nästa sommar och har sökt dispens hos länsstyrelsen för att få ha kvar sina och Henrikssons informationstavlor.

På plats kommer han även sälja sin nya bok, det retrospektiva och rikt illustrerade verket ”Ales stenar - en världsattraktion från bronsåldern”.

I boken presenterar Lind inte bara sina teorier att stenskeppet är från bronsåldern och har uppförts som en kombinerad solkalender och solur utan tar även upp andra forntida fynd som Mjövik i Blekinge, Stora Backa i Bohuslän, Vestre Sæby på Själland, Madsebakke på Bornholm och Halle i Tyskland. Platser som alla, enligt Lind, visar på mänsklighetens nära relation till solen.

En bakgrund till hans stora fascination och närmast besatthet av Ales stenar får man i bokens inledning. Där berättar Lind att han redan som liten pojke hade ett brinnande intresse för hällristningar och fornlämningar på Österlen.

– I mitten av december 1956 satt jag, sex år gammal, hemma i köket i Simris och mamma läste i Arbetet att man hade skopat ut all den flygsand som hade täckt Ales stenar i 30 års tid. Redan första gången jag såg det gamla stenskeppet i tidningen, ville jag bestämt få veta om det var sjökonungen Ale som blivit begravd där.

Besöket på Ales stenar gjorde stort intryck på den unge Lind som började nära en dröm om att bli arkeolog. I mitten av 1990-talet fick han äntligen chans att utforska Ales stenar på närmare håll då han tillsammans med arkeologiprofessor Märta Strömberg deltog i utgrävningarna vid Ales stenar.

Trots ett 30-tal arkeologiska grävinsatser fann de varken någon kung Ale eller andra spår av mänskliga kvarlevor i skeppsformationen. Men det var då Lind började intressera sig för solens upp- och nedgångar. Mellan 1993 och 2004 fotodokumenterade han dessa vilket resulterade i 2843 bilder.

– Varenda centimeter av Ales stenar, och tomrummen, dem emellan, har blivit minutiöst dokumenterade, i förhållande till solens upp- och nedgångar vid horisonten. Det råder inga tvivel om att Ales stenar rests efter astronomiska riktlinjer, säger en tvärsäker Bob G Lind.

Om han någonsin får ett erkännande på hemmaplan, återstår att se.

”Riksantikvarieämbetet menar att arkeologerna själva har forskningsföreträde för att förklara Ales stenars funktion. Problemet är att arkeologerna kan inget om astronomi och det är vad Ales stenar handlar om”.
Bob G Lind