”Boken om Bo” ska bryta skammen kring aids

Simrishamn Artikeln publicerades
Fanny och Ulrika Frankmar har tillsammans skrivit ”Boken om Bo”, för att hedra sin pappa respektive make, som var en av de första att dö i aids i Sverige. Själv höll Bo sin sjukdom hemlig för alla utom de allra närmaste, men de tror att han skulle vara stolt över att de nu väljer att berätta.
Foto: Johan Bentzel
Fanny och Ulrika Frankmar har tillsammans skrivit ”Boken om Bo”, för att hedra sin pappa respektive make, som var en av de första att dö i aids i Sverige. Själv höll Bo sin sjukdom hemlig för alla utom de allra närmaste, men de tror att han skulle vara stolt över att de nu väljer att berätta.

Med ”Boken om Bo” vill Ulrika och Fanny Frankmar bryta tystnadskulturen och stigmat kring aids, ur både ett historiskt och nutida perspektiv. De gör det genom att tre decennier efter Bos bortgång slutligen bryta sin egen tystnad.

När Bo Nilsson 1982 träffar den då 25-åriga violinisten Ulrika Frankmar, som i dag bor en stor del av året i Hammenhög, är han öppen med sin bisexualitet. Däremot vet han inte om att han redan då bär på ett dödligt virus. Fem år senare, då parets dotter Fanny bara är tre år, dör han i aids.

Ulrika blev aldrig smittad, därmed inte Fanny heller, men sjukdomen har ändå präglat deras liv i över 30 år.

1987 rådde skräck, tystnad och inte minst skam kring hiv och aids. Bo valde själv, med stöd av sin läkare, att hålla diagnosen hemlig för sina föräldrar och syskon nästan ända in i det sista.

Än i dag är det förhållandevis tyst kring sjukdomen. Jonas Gardell gjorde för några år sedan ett prisat försök att bryta isen, och de flesta är mer upplysta i dag än på 80-talet, men det finns fortfarande mer att säga.

– Jag har burit på mycket i 32 år, avvaktat och många gånger valt att inte berätta. Jag har varit rädd för att människor inte riktigt ska orka med den här berättelsen, att den ska väcka mycket ångest. Det har varit ett obearbetat trauma och jag känner mig fortfarande rätt skör, men det var dags att ta itu med det på allvar, säger Ulrika.

För Fanny har boken snarare varit ett sätt att komma närmare sin pappa, att lära känna honom på djupet bortom den mytbild ett barn målar upp av en förlorad förälder. Hon vill också ge honom något slags upprättelse.

Skrivandet har även stärkt hennes och Ulrikas relation, samtidigt som Fanny har fått många viktiga insikter på ett personligt plan.

– Genom att få lära känna fler sidor av pappa, och då kanske inte bara hans finaste sidor, har jag fått en möjlighet att älska honom ännu mer. Jag har fått se honom. Sidor hos mig själv har också blivit mer begripliga och lätthanterliga.

”Beroende på vad man själv bär på tror jag att man kan läsa den här boken från många olika håll.”

”Boken om Bo” släpps den 14 juni och författarna har bråda dagar. Ett par olika releasefester och intervjuer för både tv och tidningar väntar. Senare ska de medverka på Stockholm Pride. De kommer också till Bokvaruhuset i Simrishamn den 25 juni klockan 9 för att signera och prata om sin bok.

I juli släpper dessutom mor och dotter Frankmar tre podavsnitt om boken i form av ett samtal lett av Torbjörn Bernhardsson, musiker och ena delen av ägarduon bakom antikhandeln Bernhard & Weiss i Ingelstorp. Han är en nära vän och var även med när det begav sig.

Fanny och Ulrika vill ta vara på sin tid i rampljuset och bidra till en ökad medvetenhet om hur det är att leva med aids i dag. För att lära sig mer och bli mer trovärdiga talespersoner har de under våren gått en högskoleutbildning på Karolinska Institutet. De har insett att många felaktiga föreställningar lever kvar.

– Hiv är något annat i dag än när Bosse blev sjuk. Men även jag har ju varit kvar i den tiden och inte minst varit traumatiserad. Så för mig har det varit jättebra att gå den här utbildningen. Sjukdomen går i dag att hantera, men stigmat är kvar, säger Ulrika.

Eftersom Bo månade om sin integritet och höll sjukdomen hemlig för omgivningen är det lätt att undra vad han hade tyckt om all uppmärksamhet.

– Tänk om han hade sett oss nu och tyckt att det var fasansfullt! Det är en rädsla jag har. Men vi kommer aldrig få veta det. Det enda jag kan göra för egen del är att fråga mig själv vilka motiv jag har, och jag gör verkligen allt det här för pappas skull. Jag vill att hans öde och tragiska historia ska hjälpa andra. Så min förhoppning är att han skulle känna sig stolt, säger Fanny.

Ulrika betonar att Bos berättelse är mångfacetterad. Den öppnar också upp för frågor om homosexuellas rättigheter, kontrasterna mellan storstad och småstad, möjligheten att få vara den man är, skam, sorg, relationer och mycket, mycket mer.

– Beroende på vad man själv bär på tror jag att man kan läsa den här boken från många olika håll.

Bo som han avbildas på bokomslaget.
Foto: Privat
Bo som han avbildas på bokomslaget.