Kai gör det förflutna synligt

Insidan Artikeln publicerades
Här är Kai vid Hällkista i hög, norr om Gislövshammar. Bild: Louise Lind
Foto:Louise Lind
Här är Kai vid Hällkista i hög, norr om Gislövshammar. Bild: Louise Lind

Fornminnen är som vingslag från historien. De måste skötas om för att inte glömmas bort. Det tycker arkeologen Kai Holmgren, som på eget bevåg, utrustad med röjsåg och andra verktyg, frilagt fem fornminnen längs kusten mellan Brantevik och Sandhammaren.

Det hela började 2010. Då fyllde Kai Holmgren 80 år och skulle ställa till med fest för barn och barnbarn. Kai och hans fru Karin satte ihop ett festprogram som bland annat innehöll rundturer till Österlens fornminnen.

– När vi åkte runt och tittade så såg jag hur dåligt skötta fornminnena var. Vissa var helt överväxta och man kunde inte gissa att de fanns där. Senare tog jag upp det med Österlens museum, berättar Kai.

Men han och museet var inte eniga om vilka fornminnen som borde åtgärdas i ett inledande skede. Då tog Kai saken i egna händer.

– Jag sa till mig själv att "nu gör jag det här själv". Jag härstammar från Österlen och bor i Kyhl, mitt i det jag kallar Österlens Bornholmskust, från Brantevik till Sandhammaren. Därför hade jag några hållpunkter, och visste vilka fornminnen jag ville fokusera på.

Kai gjorde efterforskningar och fann till slut de aktuella fornminnenas placeringar.

– Jag intervjuade folk i Gislövshammar, bland annat den sista fyrvaktarens änka. Hon var med när man 1942 grävde fram ett av fornminnena.

Vingslag från historien

Han bestämde sig för att röja fem fornminnen: Två platser med hällkistor i Gislövshammar, Stora och lilla Kolhög i Skillinge, Lunnabjär vid Borrby strand och gånggriften Ramshög mellan Sandhammaren och Hagestad.

Kai minns när han (och, som det senare skulle visa sig, även hans framtida fru Karin som bodde i Kyhl även hon), lekte vid ett av fornminnena som liten: gravfältet Lunnabjär nära Borrby strand. Innan Kai började röjningen var det helt övervuxet.

– Fornminnen är som vingslag från historien. När man ser dem förstår man hur mycket som funnits här tidigare, och det är viktigt att man tar tillvara på dem.

Sagt och gjort, Kai började med ett fornminne i taget och var noga med att agera enligt Fornminneslagen och efter markägarnas tillstånd. I vissa fall arbetade han ensam, i andra slöt markägare och lokalbor upp för att ge en hjälpande hand.

– Många har varit positiva och många visste inte ens att det fanns fornminnen där jag röjde. Från Lunnabjär bidrog vi med 8 traktorlass till valborgsbrasan vid Gislövshammar. Kanske var det Sveriges största i år.

Skillinge hamnkrogs kulturfond har också välvilligt stött arbetet, tillägger Kai.

Hårt arbete som måste underhållas

När röjningsarbetet var klart var det dags att sätta upp informationsskyltar. Även det skötte Kai själv.

– Jag satte samman information om fornminnena baserat på de ursprungliga grävningsrapporterna, och beställde skyltar, plintar och alltihop för att kunna montera dem på plats.

Det har varit ett digert arbete, det kan ingen förneka, allra minst Kai själv. När fornminnena nu, sex år senare, åter ser dagens ljus tack vare en särskilt engagerad arkeolog, måste de också underhållas. Något som kan visa sig bli besvärligt, enligt Kai.

– Det här har gett mig mycket och det känns bra. Men nu skulle jag önska att någon kan hjälpa till med underhållet. Det är mycket jobb och det är osäkert vem ansvaret ligger hos, men jag tror att fornminnena kan väcka folks intresse.

På frågan om Kai tänker röja fler av våra minnen från förr, blir svaret:

– Jag vet inte, men dyker det upp något så blir man kanske lite sugen. Det var en dam som ringde från Hagestad angående en gånggrift där... vi får väl se, avslutar han eftertänksamt.

Text: Louise Lind