Sjöräddare i vått och torrt

Simrishamn ,
Ungefär hälften av Sjöräddningssällskapets aktiva medlemmar i Skillinge har samlats på däck efter en lyckad övning. Så här års övar de ungefär två gånger i månaden. På somrarna har de ofta så fullt upp med larm att de inte hinner öva. Då slipar de kunskaperna vid skarpa lägen till havs i stället.
Foto: Johan Bentzel
Ungefär hälften av Sjöräddningssällskapets aktiva medlemmar i Skillinge har samlats på däck efter en lyckad övning. Så här års övar de ungefär två gånger i månaden. På somrarna har de ofta så fullt upp med larm att de inte hinner öva. Då slipar de kunskaperna vid skarpa lägen till havs i stället.

Merparten av räddningsinsatserna till havs görs av ideellt engagerade personer, som utan att tveka snabbt ger sig iväg vid ett larm och ständigt förkovrar sig i sjömanskap och livräddning. Det är ett oerhört effektivt sätt att undsätta nödställda sjömän.

Med mullrande motorer drar sjöräddningsbåten Gad Rausing iväg i 32 knop i bukten utanför Skillinge. Vinden är stark. Farten och de höga vågorna gör det svårt att stå upprätt på däck.

Just i dag behöver besättningen inte undsätta någon verklig person. I stället hivar de i en gul fender, som de därefter drar upp med hjälp av hakar och en livboj. Det är en söndag i oktober och en av sjöräddningens två månatliga övningar.

Ett 20-tal kvinnor och män i blandade åldrar, bosatta i och runt Skillinge, engagerar sig helt ideellt för att rädda nödställda till havs och hjälpa till vid drunkningstillbud. Verksamheten, som har ett så kallat 90-konto, finansieras helt genom medlemsavgifter och donationer.

– Det är helt fantastiskt att det kan drivas utan statliga och kommunala medel, säger Örnahusenbon Anna Agger.

Hon hör till de senast tillkomna i gänget. Efter att själv ha haft båt i många år har hon länge funderat på att engagera sig i det lokala Sjöräddningssällskapet. För ett och ett halvt år sedan gjorde hon slag i saken, och det har varit fullt upp sedan dess.

Sommartid är det som mest att göra med flera larm i veckan. Stränderna är fulla och båtlivet är i gång med många sjöovana personer vid rodren.

Men även vintertid händer det en hel del. Sjöräddningssällskapet i Skillinge ansvarar tillsammans med övriga ideellt drivna stationer i Hanöbukten och längs sydkusten för att rycka ut vid alla tillbud ombord på de stora skepp som trafikerar farleden. De har hjälpt till vid såväl hjärtinfarkter och hjärnblödningar som plötslig psykisk ohälsa.

Antalet larm där livsfaran påkallar behovet av hjälp har länge legat ganska konstant runt 30 stycken om året. Däremot gör Sjöräddningssällskapet numera fler proaktiva insatser än förr och går ut innan det blir allvarligt, exempelvis till fritidsbåtar där motorerna har slutat fungera.

När larmet går skickas ett sms ut till alla aktiva medlemmar, som i mån av tid förväntas ta sig till Gad Rausing inom en kvart. Tre personer har jour. Övriga har det inte, men viljan att bidra är stark. Alla som kan släpper det de har för händerna och beger sig omedelbart till kajen i Skillinge hamn.

Även om man är på plats inom de stipulerade 15 minuterna kan det hända att fartyget redan är till havs. Det är den ansvarige skepparen som avgör när de är tillräckligt många för att ge sig av. Minst tre ska de vara, men om det kommer fler får de också hänga med.

– Det har hänt att jag har varit här på åtta minuter och då har båten redan varit på väg. En annan gång befann jag mig på rökeriet här i hamnen och då var jag först på plats. När båten har varit tillgänglig, det händer ju att den ibland ligger på varv, har vi aldrig missat ett larm. Det är vi väldigt stolta över, säger Skillingebon Anders Nyman.

Han har varit engagerad i föreningen i drygt två år. Första gången han deltog i en övning med Sjöräddningssällskapet hade han egentligen bara tänkt titta på och hade inte för avsikt att själv gå med. Men väl på plats blev han direkt indragen i verksamheten och har inte tittat tillbaka sedan dess.

Utöver de egna övningarna hjälper Sjöräddningssällskapet i Skillinge till vid övningar med Sjöfartsverkets räddningshelikopter, som är stationerad på Kristianstad Österlen Airport. Medlemmarna får guppa runt i en liten räddningsflotte och sedan hissas upp med vajer till helikoptern.

– Det är jättebra och nyttigt för oss att själva få känna på hur det är att vara nödställd till havs och få se hur en räddningsaktion med helikopter går till, säger Anna Agger.

I Sverige finns ett 70-tal sjöräddningsstationer som alla drivs ideellt. Verksamheten i Skillinge är sprungen ur det frivilliga brandvärnet, som i början av 80-talet började använda sig av Sjöfartsverkets räddningsbåt, när myndigheten bestämde sig för att skapa en bättre organisation för sjöräddningen längs landets kuster och i de stora insjöarna.

– Man använde sig av de frivilliga krafterna för att utföra räddningsuppdraget. Sedan växte Sjöräddningssällskapet och tog över många av båtarna som Sjöfartsverket delat ut till brandvärnen, och någonstans i mitten på 90-talet kom så stora donationer in att man kunde bygga en helt ny flotta med snabbgående båtar. Det är ju tiden som räddar liv, säger Johan Mårtensson.

Han är en av sex skeppare i Skillinge som har jourberedskap och är också huvudansvarig för verksamheten. Han gick med redan för 24 år sedan och fick sin nuvarande roll 2001, året innan den då nybyggda Gad Rausing levererades till Skillinge.

Sjöräddningssällskapet har en ganska unik roll. Räddningstjänsten på land har anställd personal, egna fordon, gör allting själv och har de frivilliga brandvärnen som en extraresurs.

Till havs är frivilligkrafterna en ordinarie resurs, som arbetar i nära samverkan med Kustbevakningen samt Sjöfartsverket och dess räddningshelikopter, och det är alltid den närmaste resursen som skickas till den nödställde.

– Det är oerhört effektivt, både för samhället och för den som behöver hjälp. I Sverige är det så att om man lyckas larma, då blir man också räddad. Vi ska vara bäst på att efterspana och undsätta dem som är i direkt livsfara till havs och att evakuera sjuka sjömän från stora kommersiella handelsfartyg, säger Johan Mårtensson.

Alla som engagerar sig aktivt i föreningen måste genomgå en rad utbildningar. Det är rätt mycket de måste kunna hantera, allt från sjömanskap till undsättningsinsatser.

Anna Agger har entusiastiskt tagit till sig alla nya kunskaper och har aldrig ångrat sitt beslut att ansluta sig till Sjöräddningssällskapet:

– Det är kul att känna att man gör nytta. Man får lära sig den här stora båten, hur den fungerar och hur man ska skydda sig själv. Det roligaste är att lära sig samarbeta. De här människorna känner jag ju inte sedan tidigare, men vi hittar alla våra roller ombord.