I oktober fick Dafvid Hermansson, chef för Kiviks museum, ett oväntat mejl från en person som han inte hade haft kontakt med på 25 år.

Lars Hansen, marinarkeolog och ordförande i Stiftelsen IK (Institutet för Kulturforskning), undrade om museet möjligen ville ha tillbaka den stora arkivsamling som sedan länge varit utspridd i en rad europeiska länder.

Det jakande svaret var givet. Men det betydde inte att samlingen kunde lämnas över direkt.

– Stiftelsen har haft ett omfattande arbete med att lokalisera materialet. Tydligen var det utspritt i Tyskland, England, Nederländerna, Danmark och andra länder. Först behövde de ta reda på hur mycket det faktiskt handlade om. Det tog ett par månader. Sedan skulle materialet samlas ihop, säger Dafvid Hermansson.

Första veckan i februari levererades samlingen till slut till Kiviks museum i en stor aluminiumlåda, som den även fortsättningsvis ska förvaras i.

– De har ett syfte med detta, för den ska påminna om en gammal sjömanskista. Egentligen är det lite dumt, för i lådan finns alla typer av material, som man aldrig bör blanda. Plast avger till exempel ångor som påverkar papper. Men villkoret för donationen är att allt ska förvaras intakt, säger Dafvid Hermansson.

Godbitarna i lådan är många. Det handlar om arkeologiska, marinarkeologiska och geologiska rapporter, C14-dateringar av fynd, kartor, undersökningsprotokoll, projektbeskrivningar, böcker, fotografier, skisser och mycket, mycket mer. En del av dokumentationen finns på en närmast antik Macdator, vars innehåll nu behöver överföras till ett mer modernt lagringsmedium.

Bara den översiktliga förteckningen över donationen omfattar tio A4-sidor. Att sedan sätta sig in i varje enskilt dokument blir ett digert arbete.

Dafvid Hermansson räknar med att det tar tio år att gå igenom och noggrant katalogisera hela materialet. Men vissa delar måste tas om hand mer eller mindre omedelbart.

– En del av materialet är skrivet på papper som var dåligt redan på 80-talet. Vi måste skynda oss att få över det på mer hållbart papper, så att vi kan rädda det åt eftervärlden, säger Dafvid Hermansson.

Samlingen omfattar bland annat dokumentation av en rad forskningsprojekt i Albo Härad, främst kring Ravlunda, Kivik och Södra Mellby, ett arbete som nämnde Lars Hansen och Kiviks museums förre chef Sten Andersson påbörjade redan 1982.

Det var också dessa två herrar som sex år senare, tillsammans med arkeologen och lokalhistorikern Hans Alebo, grundade Stiftelsen IK i Kivik. Efter en tid på Christinehofs slott blev stiftelsen 1996 en global organisation med huvudsäte i München. Lars Hansen själv håller numera till i London.

Att innehållet i arkivsamlingen har intresserat fler än bara lokalhistoriker på Österlen är inte så konstigt.

– Den som kan något om kulturarv, arkeologi och historia vet att Kiviksbygden är internationellt välkänd. Givetvis för Kiviksgraven, men också för att norra Europas största bronsåldersgravfält finns här, säger Dafvid Hermansson och tillägger:

– Vi har även Maletofta, som alla utom svenskarna känner till, eftersom Riksantikvarieämbetet ligger i Stockholm, där också Birka finns. Om man känner till något utanför Stockholm är det möjligen Uppåkra. Men Maletofta var större, mer komplext och mer omfattande, dessutom under en längre tidsrymd.

I arkivsamlingen finns material från de första upptäckterna från Maletofta, som gjordes av Stiftelsen IK:s grundare redan innan arkeologen Bertil Helgesson mer officiellt satte denna järnåldershandelsplats på kartan.

Dafvid Hermansson ser fram emot att få djupdyka i materialet. För närvarande är han den enda som får lov att göra det. Ett par hänglås på aluminiumlådan, som dessutom är inlåst i arkivet, hindrar obehöriga från att tjuvtitta.

Framöver kommer innehållet att göras tillgängligt för forskningsändamål, men inte till vem och hur som helst.

– Här finns en hel del uppgifter som är konfidentiella. Bland annat finns det marin- och kvartärgeologiska undersökningsrapporter som inte är officiella. Eftersom samlingen innehåller både öppet och hemligt material är det sagt från donatorns håll att det är vi på museet som får avgöra vem som får ta del av materialet.