unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Simrishamn
  2. Tomelilla
  3. Ystad
  4. E-tidning
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!

Tudor-Sandahl samlar de egna tankarna om livet

Åldrandet ställer livet på sin spets och väcker många tankar. I sin nya bok har Patricia Tudor-Sandahl satt ord på dessa känslor och har som alltid ett positivt budskap att ge. Även de sista åren är fulla av möjligheter.
Patricia Tudor-Sandahl tillbringar en stor del av året i sitt hus i Vitemölla, där också delar av hennes nya bok ”Mer levande med åren” har vuxit fram. Från början var det bara spridda tankar kring både den tid som har gått och den tid som är, men efter ett tag insåg hon att det var en bok som hon jobbade på. Nu säger hon att det nog är hennes sista.
Patricia Tudor-Sandahl tillbringar en stor del av året i sitt hus i Vitemölla, där också delar av hennes nya bok ”Mer levande med åren” har vuxit fram. Från början var det bara spridda tankar kring både den tid som har gått och den tid som är, men efter ett tag insåg hon att det var en bok som hon jobbade på. Nu säger hon att det nog är hennes sista.
Foto: Pressbild

Livet självt, med dess många skikt och dimensioner, har alltid stått i centrum för Patricia Tudor-Sandahls litterära gärning. Den aktuella boken ”Mer levande med åren” är inget undantag. Budskapet är att vi inte ska frukta åldrandet, att vi oavsett ålder kan upptäcka nya saker om oss själva och vår omgivning.

– Jag tror att det blir min sista bok. Jag utgår från det i alla fall. Sedan kan man alltid bli överraskad.

På många vis avviker boken från det som hon har skrivit förut. Det var inte ens självklart att det skulle bli en bok. Texten har vuxit fram under tre år och består av hennes reflektioner kring vad hon har skrivit förut, vad som har slagit an och hur hon ser på det i dag.

Patricia Tudor-Sandahl har själv svårt att förklara vad boken handlar om. När hon frågade sin man svarade han att den var som ett lapptäcke.

Det är ett slags summering av hennes 56 år i Sverige, som hon flyttade till som 24-åring, men också en beskrivning av hennes livssituation här och nu. Döden tar ganska stor plats.

– Jag tar upp frågor som alla vi som är gamla måste fundera kring. Vad kan jag hålla fast vid? Vad måste jag släppa taget om? Vi lever på ett sluttande plan och vi måste hitta ett förhållningssätt till det. Boken handlar om mitt eget famlande kring de begränsningar som åldrandet innebär.

Patricia Tudor-Sandahl tycker att vi ska lära oss att vila i de begränsningarna. Visst, det går att streta emot, påpekar hon och medger med ett skratt att hon själv färgade håret så sent som häromdagen, men det är också viktigt att möta åldrandet med humor.

– Det gäller att inse sin egen skruttighet, men samtidigt ta sitt ansvar som en som faktiskt i viss mening går i bräschen, för vi som är gamla har också stor erfarenhet. Man måste våga vara vis.

Med vis menar Patricia Tudor-Sandahl inte inställningen att man kan allt och är överlägsen, däremot att man har en stor livserfarenhet att dela med sig av. Hon citerar den danske vetenskapsmannen och filosofen Piet Hein: ”Visdom är egenskapen att veta allt om människans dårskap inifrån sig själv”.

– Visdom för mig innebär att förstå att vi aldrig blir färdiga. Jag hade själv den bilden förr, att jag någon gång skulle bli ”färdig”. Nu har jag förstått att det inte är så. Jag har en helare bild av mig själv och kan se vilka fallgropar som finns på min väg. Men det betyder inte att alla de svårigheter jag kände som ung är borta. Självkännedom hjälper mig bara att hantera livet bättre.

Omslagsillustrationen, med de kraftiga rötterna under marken och den ständigt växande kronan ovan jord, är en bra bild av Patricia Tudor-Sandahls skildring av åldrandet.
Omslagsillustrationen, med de kraftiga rötterna under marken och den ständigt växande kronan ovan jord, är en bra bild av Patricia Tudor-Sandahls skildring av åldrandet.
Foto: Pressbild

En intervju med Patricia Tudor-Sandahl växer snabbt bortom fråga/svar-formeln och utvecklar sig i stället till ett samtal. Hon ställer gärna frågor tillbaka; hon är ju trots allt legitimerad psykolog och psykoterapeut.

Men det känns aldrig påträngande eller obehagligt, utan snarare befriande och upplyftande. Som att fyllas med ny kraft och inspiration. Snart finner man sig inbegripen i en närapå filosofisk diskussion, där även de egna livsvalen kommer upp på bordet. Patricia Tudor-Sandahl ser sin nya bok som en bra utgångspunkt för läsarna att reflektera över sina egna liv.

– Livet blir aldrig riktigt som vi tänkt oss. Det blir så för oss alla på ett eller annat sätt. Vi har inbillat oss att vi har kontroll, men så är det inte. När vi tvingas inse vår egen ändlighet, händer det något med oss människor. Då kommer de här frågorna att pocka på och blir dessutom bara mer intensiva med tiden.

– Ett stort tema i alla mina böcker är betydelsen av att vara personlig. Det finns en bra definition som lyder: Att vara personlig är att låta ansiktet tona igenom masken. Det oförställda ansiktet har blivit himla viktigt för mig. Och det är en av de stora fördelarna med att bli gammal. Jag har inget att förlora på att vara mig själv. Det har väl ingen egentligen, men man inbillar sig det ganska länge i livet. Det är en underbar frihet att slippa det.